I slutet av december fick jag upp lite randomly upp en challange på Youtube, prata med 100 personer inom spannet av en månad. Den var väl mer menad för folk som känner att de lever i sin egna bubbla framför en skärm, men vad vet jag, det kanske faktiskt skulle tvinga mig till att bli mer social.
Regler
Det måste finnas dialog.
Att säga hej till random personer på stan räknas, om de svarar. Men det kanske inte är det roligaste sättet klara det på.
Att prata via telefon räknas, men inte text.
I gruppsamtal räknas endast de man har 1-på-1 konversationer med.
Så jag räknade lite på det, och kom fram till att mellan jobb, familj och vänner skulle jag rätt snabbt vara uppe i 50 pers. Men övriga 50 skulle bli klurigare. Så det kunde ju vara kul att testa.
Sagt och gjort, 1 januari började jag räkna, och visst hade jag rätt, 50 pers var lätt. Redan 10 januari, en tredjedel in i månaden, hade jag pratat med hälften av vad jag hade som mål för månaden. Skulle det fortsätta såhär, skulle jag nå upp i 150 pers innan månaden var slut. Men jag visste ju också att det inte funkade så. Nu hade jag ju pratat med de flesta jag umgås med på jobbet, via discord och magic-onsdagar. Vilka skulle dessa övriga 50 vara?
Randoms.
Det rullade på och i slutet av månaden var jag uppe i 117 personer, varav 59 var randoms. Allt från kassörskor till festfolk.
Under månaden var jag på två fester, och utan dessa hade jag nog varit back säkert 20 personer. Men om det är något som får mig att vara social med randoms, så är det alkohol. På en av festerna fick jag fick bland annat känna på en mexikansk marinkårssoldats ärr, som han fick efter att ha blivit skjuten av den mexikanska kartellen. Det var udda. Hela kvällen var udda faktiskt. Det började egentligen som en poesikväll. Men det kan vara en historia för en annan gång.
Tjingeling.